En bokrecension av Framgångsfaktorn som skapar vinnarna (originaltitel: Outliers – The Story of Success) av Malcolm Gladwell , ISBN: 978-91-1-302195-9, inbunden, 2009, Falun. Slutsåld på förlaget men finns som pocket för 49 kronor inklusive moms på Adlibris.se

Jag har alltid varit nyfiken på vart de där talesättet om 10 000 timmarna, som krävs för att bli riktigt duktig på något, kommer ifrån. De flesta refererar till den här boken, av Malcolm Gladwell, som kom ut för något år sedan. Därför bestämde jag mig för att läsa den för att bilda mig en egen uppfattning, trots att den börjar bli gammal. Nu visar det sig att originalreferenserna (finns längst ner) är de som bör läsas och boken är mer en sammanfattning. Mer om det senare.

Syftet med den här boken är att ge en annan förklaringsmodell, än den vedertagna, på varför människor lyckas. Den vedertagna idén är att den enskilda personen genom visdom, kämparglöd och hårt arbete lyckas trots motgångar och att ofta kommer ur fattiga eller annars tuffa förhållanden; ”the american dream” kort och gott. Gladwells tes är att talang bara ger en liten bit av hela historien; de övriga är kopplat till både den kontext människan befinner sig i, kulturell bakgrund, viljan att lägga ner de timmar som krävs och tillfälligheter. Jag förstår att den här idén känns mer kontroversiell i USA än i Sverige, även om vi också tenderar att låta enskilda personer personifiera framgång. Det vore intressant att göra en analys enligt Gladwells modell på Ingvar Kamprad, Ruben Rausing, LM Ericsson, Niklas Zennström, Camilla Läckberg eller kanske rent av Astrid Lindgren. Vi, i Sverige, tenderar ändå att lyfta fram kollektivet på ett annat sätt; kollektiv i form av sammanhang och kulturell bakgrund.

De fyra faktorerna, i Gladwells modell, som stödjer talang är träning, kontext, kultur och tillfälligheter. Talang; menar han hjälper en viss bit på vägen, men att de flesta som når toppen ligger ganska nära varandra utan det är andra faktorer som avgör. En bra liknelse är längd på basketspelare; en basketspelare som är 1.98 är förmodligen bättre spelare än en som är 1.70 på grund av höjden på krogarna och spelets utformning. Men en spelare som är 1.99 är inte givetvis bättre än den som är 1.98. På samma sätt menar Gladwell att en som har IQ 140 inte nödvändigtvis kommer att lyckas bättre som vetenskapsman än den som har 130 eller rent av 120. De genetiska förutsättningarna bidrar till en viss nivå och sedan avtar de beroende givetvis på om det är basketspelare, jockey eller vetenskapsman. Det kräver olika förutsättningar. Däremot för att nå en viss nivå krävs en lägsta nivå av bollsinne, kognitiv förmåga eller något annat. Därefter är det träning, kontext, kultur och tillfälligheter som avgör.

Träning är att det helt enkelt krävs ett antal timmar för att bli riktigt bra på något, oavsett om det är att spela fotboll, fiol eller matematik. Kontext är det sammanhang som vi befinner oss i. Kort kan man säga att någon från ett I-land har förmodligen bättre möjligheter att nå framgång än någon inom ett u-land, inte för att vi är smartare, utan i vårt sammanhang kan fler få flera möjligheter till överlevanda, skolgång och arbete.  Kulturell bakgrund är hur vi ser på det här med att träna, hur vi värdesätter hårt arbete och hur man ska ta sig fram. Ett av exemplen som Gladwell tar upp är att risodling är direkt kopplat till hur mycket man jobbar med den, jämfört med veteodling som är mer beroende av andra faktorer (väder) än enbart antalet timmar som läggs ner. Detta skulle därför leda, enligt Gladwell, till en annan syn på arbete och fritid som skiljer öst och väst.Denna vilja att lägga ner de 10 000 timmar som krävs är alltså kulturellt betingat, eget intresse och ens föräldrars syn på arbete (vilket i sin tur ofta är kulturellt betingat). Den sista faktorn, menar Gladwell, är slumpen, eller tillfälligheter. Det vill säga att du ska vara född under en viss period för att ha möjlighet på att ta tillvara på tillfälligheter som erbjuds. Ett av exemplen är hockeyspelare (när på året man är född spelar roll vilken årskull och därmed andra fördelar jämfört med sina kompisar), datagenier och företagsledare där alla verkar vara födda på mitten av femtiotalet (Microsoft Gates, Googles Schmidt, m.fl.) och jämför man världens rikaste genom alla tider så verkar förvånansvärt många familje-rikedomar komma från mitten av 1840-talets Nordamerika.

Det största problemet med boken, som har en intressant tes, är inte att vissa bevis är rent anekdotiska och svepande. Som exemplet med datagenier, förmodligen är de flesta framgångsrika företagsledare på de största företagen födda ungefär vid samma tid (mitten på 50-talet) eftersom de rent karriärmässigt behöver den tiden för att ta sig fram. Problemet är inte detta eftersom det är populärvetenskapligt. Problemet är definitionen på framgång. Vad är framgång, hur ser vi på andras och vår egen framgång, eftersom den definitionen blir godtycklig (Steve Jobs ansågs inte riktigt framgångsrik av breda massan förrän iPhones segertåg)?  Eftersom definitionen blir godtycklig blir det också lätt att plocka fram exempel som motsvarar den definition som valts för boken. Abstraktionsnivån blir alltså godtycklig. På en övergripande nivån tycks tesen stämma. Men om framgång är att vara lycklig och nöjd med sig själv så är det något annat, däremot menar vi oftast just det som Gladwell pekar på; nobelpris, OS-medalj eller miljarder på banken och på den nivån stämmer tesen med de exempel som lyfts fram.

Oavsett det problemet, så känns detta som en bra sammanfattning och ett försök att förklara de vetenskapliga artiklarna för den breda allmänheten och framför allt sy ihop dem. När man gör en populärvetenskaplig tolkning kan man inte säga i varje mening, att denna forskning säger si eller menar så, men att det inte är helt säkert, för då skulle ingen icke-vetenskapsman orka läsa den.

Detta angreppssätt retar säkert många vetenskapsmän, vilka också kritiserat Gladwell, på samma sätt som de har kritiserat hans förmåga att ta resultat från olika forskningsfält och slå samman de på ett sätt som inte är brukbart inom forskningen. Gladwell bidrar till en förståelse av vår omvärld genom att generalisera resultat och sätta samband som kanske stämmer. Eller kanske inte.  Men i brist på annat så är det just en tänkbar möjlighet. Denna holistiska syn är ju svår för en vetenskapsman som är djupt rotad inom ett fält. Den är också svår att göra och därför borde de forskare vara tacksamma, även om Gladwell inte får till alla detaljer rätt.

Rekommendation bli att läsa (definitivt låna) och hinner du med enbart några sidor på någon en timmas flygning så välj kapitlet om regeln om 10000 timmarna och Matteus regeln.  Prova gärna också originalreferenserna om du får tag i dem. De ska jag göra.

Referenser från  Framgångsfaktorn som skapar vinnarna

Daniel J. Levitin. This is Your Brain in Music: The science of human Obsession (New York: Dutton, 2006), s.197

K. Anders Ericsson, Ralf Th Krampe och Clemens Tesch-Römer, “The Role of Deliberate Practice in Acquisition of Expert Performance”, Psychological Review 100, no. 3 (1993): 363-406.

Andrew Leonard, “BSD Unix Power to the People, from the code” 16 maj 2000 I Salon.

The Road to Excellence: The Acquisition of expert Performance in the Arts and Sciences, Sports and Games. Hillsdale, N.J,: Lawrence Erlbaum Associates, 1996), s 51-126.