När jag bestämde mig för att ta en Spotify prenumeration för cirka tre år sedan hände det något med mitt eget samlarbeteende. Den bytte skepnad från att spara på saker till att ha tillgänglighet till saker. Det har nu ökat till den milda grad att jag funderar idag på om jag verkligen behöver äga min bil? Anledningen till det här är väldigt enkel: enklare schemahantering och en fildelningskultur som sprider sig till den fysiska världen.
Ungefär samtidigt som Spotify kom Voddler (en sajt för att strömma film som nu är marginaliserad av Netflix) och jag började ifrågasätta mitt samlande av böcker, film (dvd och tidigare VHS) och musik (cd). Jag bestämde mig att från och med nu behöver jag inte längre äga saker. Jag införde köpstopp av böcker, film och musik på annat sätt än genom elektroniskt.
Jag insåg att böcker fanns på bibliotek (idag finns det även möjlighet att ladda ner på padda) och det var mycket bättre än att ha dem hemma. Det sparar plats - vilket var helt i linje med mina Lean tankar. . Nästan all musik fanns på spotify (idag finns t om Metallica, det är väl främst AC/DC som saknas) och fanns det inte så handlar det endast om enstaka låtar (3 stycken på tre år!) som jag kan köpa på iTunes. Film var då lite svårare eftersom jag är emot piratkopiering och det fanns ingen bra sajt. Idag finns Netflix, Filmnet och viaplay som kompletteras med Headweb för nyare filmer och som täcker hela mitt behov av både film och tv-serier. De saker som jag tidigare sparade på i fysisk form fanns nu någon annanstans och som jag kunde nå via telefon, padda, pc eller smart-Tv:n vid behov.
Jag har inte gått så långt att jag sålt av böckerna och musiken som jag investerat i tidigare, men jag har inte köpt något nytt (med undantag av Disneys barnfilmer) Sakta men säkert har faktiskt mitt tycke för att äga saker minskat. När jag sedan i förrgår lyssnade på Filsofiska rummet (podcast) om ägandets kultur så insåg att jag liksom många andra inte längre ser samma starka behov av att äga saker.
Vissa saker som brukskläder, husgeråd och annat som jag vill ha tillgång till exakt när jag behöver det och de inte kan konsumeras via nätet, de kan jag tänkas ha kvar. Saker som står för en orimligt stor del av vår samlade inkomst, exempelvis bil, kan jag faktiskt idag tänkas dela med mig med andra. Villan är lite annorlunda eftersom den ses som en investering. Om jag hade valt att inte amortera så är det tveksamt om det finns något behov av att äga ens villan. Det är alltså kostanden i relation till upplevt värde och sättet som det konsumeras som avgör valet mellan privat och kollektivt ägande.
Hur kommer det sig att vi kan tänkas göra detta idag. Varför inte tidigare? Delvis finns det en moralisk aspekt på detta med tanke på de begränsade resurserna på vår planet, men det är bara en del av förklaringen. Vi är inte mer goda eller upplysta än tidigare generationer. Liksom det faktum att det inte är lika coolt att äga saker (vilket hänger ihop med det första). Jag tror att en del av förklaringen är att schema-hantering har blivit enklare men också att vi är van att dela av oss information på nätet och den delningskulturen (fildelning) har smittats över till den fysiska världen.
Att schema-hanteringen har blivit enklare är delvis att vi har tillgångar till det som förr var ett fysisk a4-papper för bokningar ligger nu i en app i vår mobiltelefon eller padda som vi alltid har med oss. Tidigare krävdes det en fysisk förflyttning till listan för att kontrollera om saken var ledig (tvättstugan bibliotek, bil) men idag kan vi få tillgång till informationen på ett ögonblick. Både om sakens nuvarande tillstånd (är den utlånad och när finns den tillgänglig?) och framtid (är den bokad nästa vecka tisdag?). Eftersom informationen är tillgänglig i samma stund som behovet dyker upp, antigen att använda eller att planera för att använda, så krävs det inte att saken är tillgänglig fysiskt.
Det andra är att delningskulturen på nätet, det vill säga att vi delar personliga foton, erfarenheter och åsikter på nätet, Saker som egentligen är oss mycket närmare och mer personliga än de fysiska sakerna (bilar, märkeskläder) så blir det ju nästan löjligt om vi kan tänka oss att dela med av våra innersta drömmar men inte vår bil. Därför blir det naturligt att dela med sig av bilen.
Svaret är alltså att jag inte behöver äga min bil. Det innebär också att vi troligen kommer att använda oss mer och mer av den här typen delning och till det krävs det mäklare (spotify, netfilx, car-pooling företag, lägenhets förmedlare) som kan vara en person, frivilligorganisation eller vinstdrivande företag som har det som sin affärsmodell. Till den affärsmodellen kopplas det tjänster som underhåll av bilen, säkerställa städning med mera och en rimlig ersättningsmodell (jag väljer ordet ersättning istället för betalning).
Men det innebär också att företag som tillverkar fysiska saker måste hitta affärsmodeller där de kan komplettera sitt erbjudande den här typen av tjänster och finansiering. Anledningen är ju att eftersom vi kan tänkas dela på produkterna så kommer det fysiska behovet att minska (någon räknade med att vi kan minska totala bil-flottan med 10-20 procent genom att dela resurser). Den tappen i försäljning måste man utveckla tjänster för. Logistik kommer därför återigen bli en av de mest centrala delarna av företagets affärsmodell, speciellt med återflödet som idag har behandlats styvmoderligt både av akademi och av industri.
Behöver du äga din bil?